Helljus - Återtåget till vardagen

Välkommen ut ur värmen förbjudna snöflinga
Välkommen till mina armar
Jag är kall, bryr mig inte om något
Jag är kylig och mitt hjärta har slutat slå
Jag är glad och gråter ändå

Välkomnade mig gjorde du vita skönhet
Välkomnande öppnade du dörren hem till dig
Du är varm och tänker på andra
Du är het med ett hjärta som arbetar för två
Du verkar ledsen och utstrålar skönhet ändå

Detta är det sista inlägget av många från en dryg vecka i Brasilien, börja läsa mycket längre ner om du vill ha med hela storyn alltså! 

När det var dags att åka från båten gick vi mot trappan som skulle leda oss ned till den anslutande lilla skutan som skulle ta oss iland.
Halvvägs dit kommer en man springande mot oss, densamme jag tidigare pratat om Bibeln med.
Han verkade vilja fota oss till att börja med, men snart kom det fram att han bara ville korrigera en sak.
Det är inte bra histirier i Bibeln, det är sanna historier...
Då tog jag närmsta järnrör och krossade hand knäskålar mentalt... Så gör man inte, försöka pracka på någon en religion...
Nej, han sjönk som en sten i mina ögon... Hade han undvikit sitt missionerande hade han klarat sig med äran i behåll...
Hur som helst kom vi efter två timmar med den lilla båten in till en liten vacker stad där en bil väntade på att köra oss till flygplatsen.

Jag köpte mig på vinst och förlust en liten flaska med den lokala spriten bryggd på sockerrör.
Det är den stärkande vätska som skall användas till en äkta caprinia.
Den blev dock beslagtagen i säkerhetskontrollen i Paris.
Den Franska damen som skulle få äran att kasta flaskan uppmanade mig att dricka upp de två decilitrarna med en styrka på 40% .
Jag avböjde, och det ångrade jag nästan...
Planet var försenat en timma med boardingen och väl på plats fick vi vänta  ytterligare en timma innan kursen satten mot Oslo.
Oslo, Oslo... Hem hem...
Borta bra men hemma bäst!
Hemma är för stunden Oslo, och Oslo är bäst.
Längdskidorna väntar mig ikväll. Mackan likaså.
En trött och riktigt sliten kropp kommer njuta av hemvaron på ett sätt den inte gjort på länge!
9 dagar utan tillgång till omvärden har gjort sitt.
Och 9 dagar med obekvämligheter har även det satt sina spår på min kropp..
Däremot har 9 dagar med regelbunden och ordentlig kost gjort susen!
Kanske är det startskottet på ett lite ändrat matliv för min del?

Just nu åker vi över det vackra Amsterdam och jag är trött.
Så jag skall avsluta mitt skrivande med detta:
Har ni läst alla inlägg från Brasilienresan har ni läst nästan 36000 bokstäver!

Sorry om jag tagit värdefull tid av er!

Bilder och novell kommer så snart jag känner mig redo att exponera min kreativitet.

 //Anders

Då var det åter måndag och en ny arbetsvecka står på programmet.
Efter frukosten imorse gick jag ut på däck för att ta en nypa salt.
Och vad skådade mitt norra öga om inte den gamle goe snickarn på berget igen!
Vi passerade alltså Rio de Janeiro lagom vid halv nio.
 
Därefter blev det maskinrummet igen för en sista mätning samt att plocka ihop grejjerna.
Mycket grejjer, många trappsteg, mycket värme... puh.
Men nu är vi väl egentligen klara, bara lite grejjer kvar som vi får ta loss i hamn eftersom de sitter
på rörliga delar...
Vi får hoppas vi hinner med planet ikväll, det hade ju varit försmädligt om vi tvingades spendera hela tisdagen på Copacabana med stekande sol, drinkar och lättklädda damer...
En grej som stör mig lite är att jag hela tiden trott att man i sydamerika var bra på just kaffe...
Men att kaffet här på båten är långt ifrån högsta kvalitage.
Det är faktiskt så illa att jag förstår varför maskinisterna öser i aspartam och mjölk... (Ren aspartam är för övrigt väldigt sött...)
Men imorse gjorde jag en fin, om än lite sen, upptäckt. Kakao!
När jag tänker efter har jag nog serr på tv att man i sydamerika nästan håller kakaobönan som en gud. Och det visades verkligen i deras ”Oboy”, den var något alldeles extraordinärt god.
Typiskt att upptäcka det sista frukosten:(

Nu är det iallafall beställt en båt som skall ta oss från Oljetankern och in till hamnen, annars hade det blivit mera väntan på att få lossa och därmed kanske flyget hade blivit svårt att hinna med.
Jag är nyduschad och redo att börja packa nu!
Det gäller att packa klokt nu när det blir klimatbyte igen....

Tillslut blev båten färdig med lastandet av olja och hon gav sig av för att lägga sig på behörigt avstånd från oljerigagrna.
Sedan fick vi utfört testerna under många varma timmar, men det gick riktigt bra.
Nu återstår bara att plocka ihop allting imorgon, det är väl 3 timmars jobb kanske. Sedan kommer vi till hamnen för lossning runt 15:00 imorgon Måndag.
Flyget går 21:00 lokal tid och det är 3 timmar körning från hamnen vi skall till och flygplatsen.
Kan bli tight om dom fortsätter med samma schemaläggning som hittills.
Nu väntar iallafall ett ordentligt mål mat i mässen innan man kan ta natten på riktigt!

Det är söndag och alla vet väl vad en söndag innebär?
Söndagsmiddag såklart! Kockan hade slagit på den stora djungeltrumman idag och tillagat en riktig festmåltid med riktigt goda och stora biffar och pommes frites!
Is-te vankades som dryckesvara och glass serverades till efterrätt!
Trots en god måldig som gjorde de flesta glada var situationen lite olustig i mina ögon!
Det skålades i de skinande glasen av kristall.
Människor dansade på borden och log mot varandra.
Det sjöngs glada sånger till ljudet av xylofonerna som ekade i de blankpolerade väggarna i mässen.
Vi satt där, allihopa, och matade oss själva med silversked.
Efter maten gick alla radade på led in till köket.Där stod han som vanligt, den lille mannen, vi kallar honom Josè Maria,  som håller skeppet flytande på många sätt som ingen tänker på.
Josè står efter varje måltid och tar emot all disk, diskmaskin har han inte.
Han tackar och bugar lite försynt när vi lämnar arbete åt honom.
Josè är även den man som ser till att dukningen är perfekt när det är dags för utfodring.
Mellan måltiderna ser man honom allt som oftast i tvättstugan där han håller de 30 besättningsmännens overaller i ett representabelt skick, och korridorernas golv sopar han skinande rena i skuggan av de andra göromålen.

Visst är det ett jobb som alla andra, till skillnad från att han inte verkar få nogon som helst uppskattning för det han gör.
Det är ju långt ifrån slaveri som bedrivs, jag antar att han får lön som alla andra.
Men hans lågmälta sinnesnärvaro kanske kan få en västlandsmänniska som migsjälv att reflektera lite över vad folk utsätts för runtom i världen.
Utöver den skinande stämpeln på Josè som lägre stående människa är Brasilien ett land där etniskt ursprung verkar spela liten roll.
Det verkar inte finnas något direkt stereotypanpassat utseende här.
Fråna den svartaste svarta till den rödhårige bleka fräkneprydda tredje-maskinisten rymms ett gott spann av utseenden på människor som samtliga ses som Brasilienare.
Alla arbetar de sida vid sida, och det enda som spelar roll vilka order man lyder är vilken gradering skylten på bröstet har på människan som ger dem.

Nåja, nog med seriöst snack nu.
Vi håller fortfarande på med lastningspocessen och havet se väldigt lockande ut.
Ett litet dopp bara? Nja, kanske lite farligt med alla propellrar igång.
Men det hade varit gott, kristallklart blåskimmrande vatten som är 32 grader!
Kanske hinns det med ett dopp på Copacabana imorgon? Troligtvis inte.
Efter lastningen skall vi gå 4-5 timmar bort från området med oljeriggar för att göra klart de sista mätningarna. Det kommer bli en sen och lång natt. Antagligen kommer vi inte igång med mätningarna förrän 00:00 (03:00 i Norge) och behöver kanske 5 timmars mätande...
John Blund kommer hitta till båten som en Tomahawkmissil imorgon bitti! 

Igår vankades ytterligare en engelskspråkig film i rekreationsrummet, denna gången var det ”När lammen tystnar” som visasdes.
Och på tal om kemikalier fick jag förut klart för mig att det handrengöringsmedel jag tvättat händerna med varne dag efter att de blivit skitiga av olja är tvättmedel...
Det står i en uppklippt PET-flaska på handfatet och är blåaktigt.
När man blöter händerna och doppar dem i pulvret känns det precis som sådan där klassiak ”sandtvål” man har för att tvätta händerna på plåtslagerier och andra verkstäder... Och det har fungerat riktigt bra hittills. Händerna blir rena och inte arga på kemikalierna (so far...).
Kanske är det framtidens handtvätt efter att man ordnat bromsarna, bytt topplocket eller pysslat med något annat skitigt... 

Trots vilodagen har jag suttit många timmar idag med ett analysprogram för att fixa och trixa med all insamlad mätdata. Och det är, häftigt... Tänk om man hade all mätutrustning själv, och massa tid, och var lite (mer) nörd...

Tillslut har vi nu kopplat ihop oss med tidigare nämnda FPS och börjat fylla tankarna.
Drygt etthundra miljoner liter olja skall båten fyllas med. Det är en del pengar om man räknar 200 liter per fat och 100 dollar per fat... Fram med kunskaperna från Matte A om du är nyfiken...
Efter en rundvandring på däck tyckte jag mig skåda en båt som verkade bekant!
Fram med kikaren, och visst var det ”Skandi Hav” en skuta som för ett par månader sedan lämnat Göteborg!
Världen är liten ibland.

Även idag gick solen ner 19:30 och då flankerad av fyra oljeriggar och en Supplybåt, en ganska vacke syn.
En Supplybåt är en båt som sköter en del supplies till oljeriggar och annat.
Och vad hade väl varit en större supplies än om dom hade bordat oss med ett carnivaltåg och caprinias i mängder, men den överraskningen uteblev.
(Ett skämt man måste förklara är väl ett ganska dåligt skämt, men en kines som säger surprise kan tolkas som supplies).

Igår hade vi turen att televisionsenheten visade en film med Steven Segal, som dessutom inte var dubbad. Han är en tuffing den mannen, kanske kan man ha lika mycket tur idag?

Upp mot ”Officiers recreation room”...

Dagen började som vanligt med frukost klockan 08:00 för att sedan fortsätta med en tur till maskinrummet.
Väl där fick vi veta att det snart skulle vara dags att närma oss den FPS (Floating Production Storage) som skall fylla vår båt med olja.
Kursen började sättas och vi ligger nu ett hundratal meter ifrån henne och väntar ytterligare.
Jag tog mig en tur på däck för att uppleva en hastig väderväxling, från strålande solsken till hällregn tog det bara några minuter.
Under promenaden hittade jag en snubbe som satt och läste, och i sann sydamerikansk anda bjöd han in mig på en liten pratstund.
Jag frågade vad han läste och han visade upp bokens framsida, det gick att läsa Biblio.
”Aha, The Bible”  sade jag som om jag frågade om jag tolkat rätt.
Jajjamen sade mannen, det finns mycket intressanta historier nedskrivet här upplyste han mig om.
Jag slog givetvis ner honom i sann Nordirländsk anda, stryk skulle han ha! Jag som är född (och icketroende) Protestant skulle väl inte behöva stå ut med den vidriga åsynen av en Katolik?

OBS, Ironi med ett litet inbyggt hån mot nötterna på Irland som enligt BBC tydligen skall bli kompisar nu? 
Men åter till verkligheten, vem är jag att döma en bok efter omslaget? Själv läser jag serietidningar och lyssnar på radioprogram helt utan verklighetsanknytning.
Och jag tror faktiskt att kanske tillockmed jag hade kunnat tänka mig att läsa lite helig skrift i brist på annat under långa väntetider som denna, det är ju som sagt historier som någon hittat på för att underhålla (?) precis som Nemi och Kalle Anka...
Hade han däremot suttit med koranen eller annan ”fanatisk” helig skrift hade jag nog blivit mera skrämd, men antagligen hade jag nog redan märkt av hans religiösa läggning långt tidigare då. Ja, jag har förutfattade meningar om att muslimer är skumma och skräckinjagande. Tacka talibaner, moskeernas böneutrop och media för det!

Från träningsrummet hördes Discomusic på högsta volym, det sjöngs på Portugisiska och jag hade lite svårt att föreställa mig vad som försegick bakom den lyckta dörren...
Haha, nejdå, klart jag förstod. Som om jag hade röntgensyn uppenbarade sig en klar bild av vad som försegick därinne.
Det dansades såklart samba och skakades maracas mellan varven på löpbandet där det sprangs med hela kroppen som ett enda stort rytminstrument. Fjädrarna vajade i takt med pulsen från trumslagande och doften av svettiga, blanka kroppar insmorta med kokosolja låg likt en kölddimma över en ofrusen sjö i ett 35 grader kallt nordiskt land.
Det tränades såklart febrilt inför landgång till den stundande karnevalen i Rio.

Eftersom vi varit ute långt mycket längre tid än planerat börjar nu maten ta slut...
Eller iallafall Biffen. Bönor och ris finns fortfarande gott om.
Det vankades istället något kryptiskt kött som väl gick fint att få i sig.
Efter maten mötte jag en mekaniker, jag snackat lite med tidigare.
Han var påväg in i mässen och skulle precis börja ta mat när han glatt sken upp över vad som skulle serveras.
Han förklarade lite gestikulerande att det var ”...from here of the cow” och pekade på sin egen ändlykta. Jag blev förskräckt och allehanda otrevliga och vilda gissningar for genom mitt huvud, inte var det väl koskit jag nyligen inmundigat? Jag föreslog bedjande att det kunde vara beef... men nej, en viftande rörelse med han arm fick mig att dra till med Ox-tail?
Javisst! Delicious utbrast han när han slevade upp de största bitarna på sin egen talrik.
Själv dog jag en smula inombords och kände efter om jag fortfarande levde, för jag fick aldrig riktigt helt klart för mig vilken svans från oxen det var.
Det gjorde jag och ingen skada verkade gjord.

Jag kom precis på en grej.
Om jag skulle gifta mig med Melissa Horn, Maritzas dotter med den späda rösten, hade följande dialog kunnat utspela sig då jag till exempel är på vernissage.

 -”Goddag unge man, vem är ni då?”
-”Jag är Anders Horn”
-”Jaså, konstnären? Jag gillar ditt porträtt av nakna kvinnor skarpt”
-”Alla mina tavlor är fina”
-”Jag sa ju det”
-”Just det han... ööööum, jag målade ju bara nakna kvinnor. Har du förresten sett min diskho?    Den är sveriges första rostfria köksprodukt, importerad direkt från Germanien”
---Tystnad för kraftigt överdiven rödvinskonsumption rakt ur karaffen---
-”Vill du ha en bit ost? Det är Cheddar”

Jag gick till det söta lilla gymet och tränade en stund, måste nästan ta kort på det så ni får se att träning inte skall vara helt riskfritt!
Jag gavs även möjlighet att skicka ett mail, det gjorte jag. Och eftersom allting ändå skall kontrolleras fick jag så vackert formulera mig på det utländska språket engelska. Jag hoppas att de två mottagarna har överseende med detta...
Vi ligger fortfarande stilla i väntan på att få lasta, förstår inte varför vi ilte ligger för ankare?
Har redan legat stilla i drygt två dygn nu, biljetten är som sagt ombokad till Måndag kväll men kaptenen trodde att det vore klokt att boka om till Tisdag kväll.
Jag skall iallafall vara hemma innan Torsdag eftermiddag!!!
Vi vandrade runt på däck en stund nu på kvällskvisten och såg solen gå ner samtidigt som eldsflammorna vid horisonten blev allt starkare.
Det kryllar av oljeriggar runt om i trakterna, och skenet från deras fackor är nästan lite rogivande att titta på framifrån fördäck, långt ifrån motorernas buller.
Efter det satte jag mig i hytten och försökte vara lite kreativ, det blev en novell och tre painbrushbilder... vi får se om jag delar med mig av dem, troligtvis gör jag väl det så jag börjar med att avslöja titlarna.

”Gycklare Jönsson” heter novellen iallafall.

”Hon som alltid är med i skräckfilmer... och dör” heter första bilden

”Glenn, så mycket huvud men så liten kropp” heter den andra

”Stjärnor dör inte, dom är redan änglar” heter det sista verket för idag.

Jag undrar hur det går för min personliga konstnär förresten... Jag har beställt två tavlor i akryl, motiven är bestämda och jag väntar med stora förhoppningar på de två alster som skall pryda min vardagsrumsvägg hemma i Oslo!

Jag tyckte precis att jag hörde TV-rummet ropa mitt namn. ”Señor Burrito Mr. Hansson von Norway”... Jag antar att det vill ha besök och försöka skola mig i språket som låter som en blandning av Spanska, Italienska och Ryska... Och jag fattar absolut ingenting... Buenos Dias har jag hörs skall betyda godmorgon... Men i min värld är det fortfarande huvudstaden i Argentina, om man byter lite bokstäver...

Efter att diskaren var lite sne på att vi åt så sent igår var vi snälla och var på plats i mässen då dörrarna slog upp. Jag tror inte jag ätit såhär mycket som de senaste dagarna någonsin, och inte heller druckit så mycket vatten. Men allt spring runt i trappor och värmen tar på både energi och vätskebalansen...
Efter maten gick vi upp till bryggan för att ta reda på vad som sker, vi kan ju inte ligga stilla i all oändlighet...
Svaret var lite ”Mañana Mañana...” Han visste inte när riggen kunde ta emot oss, och för tillfället håller manskapet ändå på att göra rent tankarna, något dom väl egentligen haft minst fyra dagar på sig att börja med... Rom byggdes inte på en dag, och jag är övertygad om att Rio inte gjorde det heller. Berlin däremot smällde dom nog upp på en fikapaus, Tyskarna har ordning och reda!!!
Vi fick helt enkelt ringa till vår resebyrå och boka om hemresan från Söndag till Måndag kväll... Tiden flyter iväg...
Jag missar då desvärre Stratovarius konsert på Rockefeller på Måndag kväll, men det får väl gå bara jag är hemma innan Torsdag!
Nu förstår jag litegrann vad ”Johan i Kville” menar när hans Facebook-status är ”väntar på att få lossa/lasta utanför...”.

Vi har gjort klart allt inför de sista mätningarna, jag har skrivit så mycket jag kan (utan tillgång till internet) på en presentation till sektionsmötet, jag har lyssnat på 14 Pang-Prego-Program (ett antal jag först trodde var lite overkill), jag har tränat på gymet, jag har skrivit snart 7 stycken A4 med bloggmaterial... Men, jag tog inte med mig några filmer till datorn!!! Varför?! Och varför finns inte ens ett litet patiens-spel på datorn? MS Röj hade kanske passat fint annars...

Inatt har det gått sjö. Mycket sjö.
Båten gungade så mycket att vi bestämde oss för att gå ner och se så att vår utrustning inte var i fara.
Vi ligger sedan i går eftermiddag stilla i väntan på att få lasta, jag antar att vi ser just vårat oljefält i horisonten.
Trots den mycket gungande natten har jag sovit ganska gott och klockan 8 satt vi vid frukostbordet.
Det är ganska vanlig frukost ombord med kaffe, smörgås, yoghurt och juice.
En sak skiljer sig dock från min verklighet, det är juicen.
Den är läskande god och bär smak av passion, ananas eller nån fruktmix.Det märkliga är att juicerna bär ungefär samma färg som mjölk. Det ser lite vidrigt ut men dom smakar gott iallafall.

Vi tillbrinagde ytterligare ett par timmar i det varma maskinrummet under förmiddagen.
Det är riktigt kul, intressant och lärorikt med det jag pysslar med nu, och jag känner verkligen att jag är glad att jag läste de automationskurser jag gjorde i skolan. Mycket kopplande med sensorer och grejjer, kul att få användning för sina kunskaper i det verkliga livet :)

Dagens sista måltid blev bönor och biff… MEN, kocken stod stolt och presenterade dagens nya rätt för oss, det var köttbullar. Mycket goda sådana som jag förtärde med god aptit.
Det känns nästan som om man äter hela tiden här ombord, fyra mål om dagen. Men det är nog inte fel att komma igång med lite sådana rutiner! Beundrar människor som tar sig tid att äta frukost och kvällsmat!
Jag blev en gång tipsad om att göra Hitlerhälsning… Hmm, nja… ser inte riktig rätt ut… Ligger inte riktig bra i munnen heller… Solhälsning måste det ha varit…
Hur som helst hade jag lite tid över på kvällen och tänkte ge det en chans.
Min kropp var ond efter onaturliga ansträngningar och min hjärna var lite arg för att sömnrytmen rubbats en hel del.
Nu antar jag att meningen är att man skall sitta redo på ett berg och säga hej till solen som går upp. Men jag gjorde en annan variant och sa hejdå till en sol som gick ner.
Jag tror jag missade lite på solens ETTD (Estimated Time To Dusk) och blev sittande i drygt en timma innan det hände något.
Det var faktiskt ganska avslappnande och gött, men givetvis kände jag mig lite som en hippie när jag satt där, med hörlurar som spelade Björn Afzelius, och tillsynes stirrade in i den sol som samtidig passade på att ge min hud lite färg. Men jag blundade ju såklart, precis som en riktig Yogamaster hade gjort (antar jag?).
Aldeles lagom innan solen skulle gå ner kom dock min kollega ut med kameran och smygfotograferade mig… Så det blev en liten kamerapose framför bryggan och ett farväl till solen från relingen istället… Kanske jag ger mig på ett nytt försök en annan dag nu när jag vet att solen går ner prick 19:30, det tog den 4 minuter att gå från full till helt borta. Oftast tar det väl lite längre tid, men det beror väl helt på vad och hur snabbt man dricker…

Vi passerade nyss en drös med oljeriggar, jag passade på att gå ut och fotografera dem lite grann.

Det blev väl inga jättefina bilder på så långt håll, men det var iallafall en fin promenad på däck i solskenet. Jag träffade på en riktig trött mexicanare med munstach och piastava-kvast, han låg dock inte och sov för tillfället, jag antar att jag lyckades timea in 11-jobbet alldeles lagom mellan siestorna.
Under min rundvandring på däck fick jag en lite obehaglig känsla av att vara i fara, eller iallafall utsatt för någon typ av paranormal aktivitet. Efter lunchen (Bönor, Biff och Ris såklart) fick jag mitt tidigare obehag bekräftat. Jag gick upp på bryggan för att försöka lokalisera vart vi var och hur långt vi hade kvar, samt ta reda på aktuellt djupgående på skutan. Jag möttes av en oväntad syn… Där uppe på bryggan var den ett flickebarn som styrde fartyget. Jag tyckte väl det gick lite ostabilt… Nä, jag tycker allt att det är lite vårdsöst att låta en ~23 år gammal tjej köra en farkost som kan väga 151.000.000,0 kilo. 

-oO  Beginning of statement Oo-
OBS!!! Jag hade allt tyckt det hade varit vårdslöst att låta en likasinnad ung herre köra skutan med… så inga påhopp om kvinnoförtryck nu.
-oO  End of statement Oo-

I brist på annat vandrade jag runt lite och hittade TV-rummet, jag lyckades även hitta en kanal som sände filmer som var odubbade, alltså på engelska. Problemet var att jag inte klarade av att koncentrera mig på engelskan då det visades portugisisk text… Jag var helt enkelt för insnöad på att försöka lära mig det lokala språket från subtitlesen… 

Senaste nytt är att vi verkar bli försenade.
Vi skulle varit framme 15:00 i dag Torsdag… klockan är nu 16:00…
Lastningen skulle ta 24 timmar, nu sägs den ta 36 timmar.
Transit hem igen skulle ta 24 timmar, men verkar bara ta 16 nu eftersom vi skall till en hamn lite närmare Rio de Janeiro.

Vi får helt enkelt se om vi hinner med den flight som vi planeras åka med på Söndag kväll…

Vi gav oss ut på däck i natt för att se om vi kunde skåda Rio på babord sida.
Det gjorde vi inte. Däremot var det väldigt stjärnklart och i princip noll ljusförorening.
En sådan stjärnhimmel kan jag faktiskt inte minnas när jag sist såg.
Det blåste dock en hel del och gick lite sjögång, och givetvis lyckades mitt smalben spela fotboll med ett hårt föremål i mörkret. Dumma ben…
Torsdagen började med en god frukost och fortsatte med en liten snabbcheck att allt var okay överallt. Det var det, allting utom mina vader… Jag trodde jag hade dem i ganska god kondition, men det verkar som om dom är lite överansträngda i dag, ajajaj.
Jag fick iallafall tvättat både mig och overallen igårkväll, och det gjorde väldigt gott på migiallafall. Jag kanske inte blev en bättre människa, men jag kände mig helt klart som en ny människa när lagret olja och svett som tidigare prydde min lekamen helt plötsligt tvagats bort.
Overallen var det dock lite värre med… Jag fattar inte hur mannen som uppfann den amerikanska tvättmaskinen tänkte! Och ännu mindre hur folket som faktisk fortfarande köper en sådan tänker! Jag antar att ni vet vilken modell jag menar? En toppmatad tvättmaskin med en slags ”skruv” i centrum på det horisontalt monterade cylindertrumman. Man behöver ju inte direkt vara fysikprofessor för att förstå att det är en efterbliven design med bristfällig funktion. Kort och gott blev min overall inte ren, kanske är det mesta av svetten ursköljd, men den är inte ren.

Puuuuh, jag hade aldrig jobbat i en bastu tidigare, och heller inte nu.
Men det är nog samma upplevelse som att jobba i ett maskinrum där det är 50 grader varmt.
En skillnad är kanske att jag varken hade sprit eller kniv, två annars väldigt viktiga ingredienser i finsk bastuarbete.
Det blev många turer mellan ”arbetsplatsen” och kontrollrummet. En sträcka som innehöll 64 höga och branta trappsteg…
Har nog aldrig i hela mitt liv svettats så mycket under så lång tid..
Man skulle haft ett förflutet som brevbärare dom är uthålliga har jag hört:P
Är dock glad att jag inte är vidskeplig då dagen inkluderade hundratals passager under stegar.
Nu är iallafall dagen avklarad efter 5 timmars testande. Bönor och Biff verkar vara ett hett tema på mat här, så det fick vi återigen.
Nu väntar ett drygt dygns ”vila” innan vi kan arbeta igjen. Först skall vi ut till oljeriggen, sedan lasta olja ett dygn och därefter kan vi jobba igjen.
Skall nog fördriva kvällen med en långpromenad på däck och sedan prova båtens fina gym, man måste ju hålla sig skeppsformad…

Eftersom vi skulle åka 08:00, idag Onsdag, gick vi efter fyra timmars sömn upp klockan 07:00. En snabb frukost senare hade vi gjort oss klara för avgång.
Det hade tydligen inte kaptenen som var kvar i land.
Så nu blev det några timmars väntan, och jag tog mig en tur på däck.
Vi ligger för tillfället för ankar i en otroligt vacker vik.
Landskapet ser ut som hemma i Norge med höga fjäll och djupa fjordar, en skillnad är dock att det är varmt här.
Riktig varmt. Riktig äckligt varmt.
35 grader visar termometern i skuggan, och inte en vindpust så långt ett salivindränkt pekfinger når.
Det blir väl så när man är omringad av flera hundra meter höga berg och solen står i Zenit.

Jag fick tagit lite fina bilder på omgivningen och ådrog mig faktisk under min halvtimmas långa exponering för sol en ganska vacker s.k. ”wifebeaterbränna” där mitt linne givit kraftiga vita avtryck på min annars numera röda överkropp.
En trött Señor (han hade antaligen suttit upp hela natten och ätit burritos och lyssnat på Jason Mraz) upplyste mig om att maten var redo att inmundigas.
Biff, ris och bönor vankades, jag anar att det är en ganska vanlig måltid eftersom det var det vi fick på restaurangen vi stannade på längs vägen till Sao Sebastian. Dock var det en mycket god bit mat, hellre det resten av året än ett par dagar med fisk…
Om ni kommit såhär långt i läsandet kan jag upplysa om att det inte finns internet om bord och att det blir lite ketchupeffekt på blogguppdateringen!
Ni får helt enkelt allt på en gång, och jag med för den delen. För jag vill ju själv ha mina minnen från resan nedplottade någonstansJ

Planen var att äta frukost 08:00 och förhoppningsvis få den saknade väskan strax därefter.
Planer är till för att aldrig hålla, så även denna.
Väskan var inte på plats vid beräknad tid och vi blev ombedda att vänta lite till.
Under tiden vi väntade passade jag på att ta en långpromenad längs copacabanas stränder, det är ju en fantastisk strand men det som väckte min uppmärksamhet mest var inte den.
Det var all smog som fyllde luften, Rio måste vara dem mest förorenade staden i världen… Eller iallafall ligga riktig högt uppe på listan. Det var så rökigt i luften att jag knappt såg handen framför mig, och då satt jag ändå innomhus… Hmm, kanske lite överdrivet nu då, men det var väldigt skitig luft. (Nu ville Word alltså att jag skulle utöka ordet luft till det mycket moderna ordet Luftpost…)
Efter en del telefonsamtal fram och tillbaka efter frukost beslutades att vi själva skulle dra till flygplatsen och hämta väskan för att sedan åka till Sao Sebastian och gå ombord.
Just nu ligger hon i hamn och väntar på oss, klockan har blivit 11:00 och vi har precis lämnat hotellet i en mystisk bil med tonade rutor.
Vi passerade precis snickarjäveln som stod uppe på ett berg… Hörde att han är byggd av Bohusgranit. Antar att han liksom mig då förväntas ha ett hjärta likt en hård och iskall sten.
Men vi hälsar er alla att ingenting kan vara så fel som just det påståendet! (Jag talar bara för migsjälv, Jesus får nån annan snacka med…)
Förhoppningsvis kommer vi vara ombord om ca:7 timmar.

Efter 500 kilometer på fantastisk dåliga vägar i riktig fin miljö, 9 timmar, ett besök hos tullen på flygplatsen, en riktig god biffmåltid, en Brasiliansk poliskontroll och en god stund med pappersarbeten kom vi slutligen ombord på båten.
Vi blev varmt välkomnade… eller nej, vi blev inte välkomnade alls. Men vi kom oss tillrätta ändå och gick en tur upp på bryggan och hälsade på kaptenen innan maskinrummet stod på besökslistan.
Väl där satte vi igång vårt arbete så snart det var praktisk möjligt och klockan 02:30 lokal tid kom en nyväckt cheif engineer för att provstarta. Allting fungerade fint och jag somnade tungt lite efter 03:00.

Olá… eller vad man nu säger här.
Chiao kanske? Eller Bonjour?
I brist på internetanslutning i detta gudsförgätna land finns risken att det kan bli ett långt inlägg… Eller också är jag förutseende och delar inte det i kapitel… 

04:25 ringde klockan. Dags att gå upp.
Det blev en slags kompromissklädsel för att klara en promenad i Oslo  utan att frysa ihjäl, och samtidig klara av en kväll i Rio utan att smälta.
-14 grader visade termometern när jag vandrade ner till Nationaltheatret för att ta Flytoget 05:19.
+30 grader visade flygplanets utomhustermometer när vi landade i Rio 23:30 Norsk tid.

Resan gick via Paris. Många flygplatser har jag sett… men denna tog priset i att vara rörig. Bussar hit och dit, terminalet åt höger och vänster…
Vi landade vid en gate som låg 30 meter från den gate vi en och en halv timma senare skulle avgå ifrån, och trots detta fick vi oss en buss-sightseenig och tillhörande promenader på en timma på köpet!

Sju män med lustiga hattar medverkar såvitt jag vet i filmen om tjuren Ferdinand.
Så även på flygplatsen i Paris.
Jag trodde (hoppades) att denna utstyrsel bara var något min skumma hippie till religionslärare en gång i tiden lurat i mig.
Men tji fick jag när jag fick se dessa livs levande exemplar med cylinderhattar, rockar, viktiga väskor och polisonger…
Man skall väl inte driva med folks utseende har jag försökt lära mig, men ärligt talat… det finns gränser för vad man som människa klarar av att se och fortfarande hålla sig för skratt.
Slutligen satt vi iallafall nedsjunkna i de fåtöljer som återfinns längst fram i planet.
Det snöade för fullt utanför och försenad avgång var ett faktum.
Flygvärdinnorna kom med filtar, kuddar och champagne.
Vilken fantastisk dryck, jag har väl uppskattat det lite smått tidigare. Men kanske behövdes det upplevas på plats i Frankrike för att verkligen få mig att öppna ögonen för dessa bubblor som så vackert dansar i den guldskimmrande vätskan.
Det var så gott att jag nästan ångrar att jag hade folköl med mig på den sedvanliga champagnefrukosten då man tog studenten…

Nåväl, två timmar efter positioneringen i flygstolen hade det kommit ca:5 cm snö på marken… och allt hade hunnit smälta bort under den sista halvtimmans väntande då solen var framme.
Vi gav oss av.
Det serverades mat om bord, massor med mat!
Och det mesta var exklusiv mat = fisk och annan hippeföda.
Det var lax som apertiff, nån annan typ av lax samt gåsleverpatè till mat och sedan en avslutande osttallrik.
Jag förde ett inbördeskrig med migsjälv under hela dineringen… VARFÖR kan jag inte tycka om fisk…
Jag fick i mig ungefär hälften av fiskrätterna genom att fokusera på att iallafall ge det en chans (samt att det antagligen var dyrt). Men det är ju lögn i he###te att få mina efterblivna smaklökar att uppskatta smaken av ond bråd fiskdöd…
Givetvis serverades det även vin, Bourdaux blev det eftersom alla andra sorter var outtalbara.
En tvskärm framför mig gav oändliga möjligheter till underhållning. Det fanns musikk, TV-serier och filmer att titta på.
Jag började med ett par avsnitt Simpsons för att sedan köra typ tio Podradiosändningar med Pang-Prego. Mycket lustigt!
Jag tittade igenom deras musikarkiv, och utöver det klassiska såom Beatles, Elvis och Rolling Stones återfanns bara massa skit… Men döm av min förvåning när det faktisk fanns en skiva med Placebo, bra jobbat Air France.
Under resans gång fick vi dock beskedet att en av våra väskor lämnatd kvar på den oorganiserade flygplatsen i Paris. Det var inte bra. Väskan skulle dock komma med nästa plan som skulle landa 07:30 dagen därpå, transport av den till vårt hotell skulle ordnas…
Mera mat och mera dryck vankades och slutligen var vi framme. 

Efter en del pappersarbete och lite prat med immigrationspolisen lämnade vi flygplatsen.
En timma senare hade vi checkat in på hotellet på copacabana och gick en liten promenad längs stranden i jakt på en kall öl.
Det återfanns ingenstans vad vi såg, så det blev hotell-loungen som fick stå för den kalla drycken.
Ser dessutom att det finns en överhängande risk att en del norska smygit sig in. Och det beror inte på att jag ätit för mycket på Bislett-Kebab, utan snarare att Word tycker att jag stavar för dåligt och därför gärna hjälper mig att få till rätt ord samt särskriva saker jag annars inte hade gjort. Tack så mycket Bill Gates. Och visst är det kanske lite användarfel, men jag orkar inte engagera mig i hur man bråkar om det just nu…
När klockan blivit 03:00 Norsk tid var det dags att gå och lägga sig.

Imorgon (Måndag) är dagen kommen då det slutligen bär av till Brasilien.
Men innan man reser måste man ju packa och förbereda sig lite, det gjorde jag till stor del på ikväll.
Mackan kom upp vid tio-tiden, lagom till jag var färdig för sängen.
Under tiden vi stod och snackade kom jag av någon anledning att tänka på mitt pass. Ett föremål jag faktisk inte kunde säga vart det befann sig sådär på rak arm.
En liten panik bröt ut inombords under tiden jag sökte igenom de mest troliga ställerna att hitta det på, gör jag hade ju sett det dagen innan…
Jag mindes att jag hade med det hem från jobbet i Fredags, och i Fredags hade jag även med en påse hem från jobbet.
En påse med mina arbetsskor.
En skopåse som under lördagen konverterades till ölpåse.
En ölpåse (vid dethär laget med tomma burkar) som brutalt fick avsluta sitt liv på Youngstorget nere på byn när det var dags att gå på lokal.
En ölpåse som absolut inte borde ligga i en soptunna med mitt pass i!!!
Det fick inte vara sant, det kunde inte vara sant… Men man måste ju tänka igenom alla tänkbara scenarier.
Jag fann migsjälv liggande i fosterställning i handfatet med iskallt vatten rinnande över min panikslagna kropp… Snart, snart skulle allting bli bra… Bara jag fick kyla ner mina stressade nerver lite.
Jag fylldes slutligen av ett stilla lugn, det var hjärtat som hade slutat slå och jag gick med raska steg mot min innebandyryggsäck för att söka igenom den för tredje gången. Och där låg det och glittrade som om det vore guld!
Mackan, som stöttat mig i sökandet, gav mig ett välriktat slag över näsbenet som gav vika för hans kraftfulla knogjärn… Eller var det en klapp på axeln? Hur som helst kändes det gott att passet kommit tillrätta igen!
Jag visste att jag hade det ”på ett bra ställe”, och i dokumentfacket på ryggsäcken låg det ju i säkert förvar. Och när jag drog mig till minnes tyckte jag det redan på Fredagen.
Så kan det gå om man låter sin fantasi skena iväg lite för långt…